onsdag 18 juli 2012

om att återvända

1985 lämnade jag mitt läkarsekreterarjobb på vårdcentralen. Jag ville jobba med andra saker i mitt liv, men det var inte helt lätt att lämna goda vänner, trevliga arbetskamrater, men jag ville vidare efter att ha funnits i yrket sedan 1966 då jag som blyg och oerfaren sjuttonåring började vikariera på röntgenavdelningen i Kalix. Ibland kan jag undra över hur vi klarade det Gun-Britt och jag, som kompanjonen hette, men med ett glatt humör och okuvlig vilja gjorde vi det. I  slutet av februari återvände jag till vårdcentralen för ett utbildningsuppdrag som pågår till i slutet av augusti. Jag har skojat en hel del om att "brottslingen återvänder till brottsplatsen" och det har varit riktigt roligt att komma tillbaka och träffa en del av de som fanns där  när jag lämnade 1985 - det är som om det var igår. Man bara fortsätter "samtalet"  där man slutade sist.  Jag såg också fram mot att återvända men ganska snart började jag fundera över hur jag kunnat tro att det skulle vara likadant som då jag slutade där. Hur naiv kan man vara ? Jag kom tillbaka till en nedrustning utan dess like. En till högst två läkare jobbar i sommar. Väntetiden är upp emot två månader för ett läkarbesök. Hon som är chef för vårdcentralen är hela sommaren i ambulanstjänstgöring. Hela f d distriktsvården med den omfattande verksamhet som bedrevs där på min tid är väck. Lokalerna gapar tomma. Det stora köket och den trivsamma matsalen är borta för längesen. Lokalerna står också de tomma. Alla lokaler ägs av Landstingsfastigheter och vårdcentralen betalar hyra  till dem för sin verksamhet och det är väl en av anledningarna till att distriktsvården knölats in på läkarmottagningen.  Hur länge kan man tänka sig att Landstingsfastigheter kommer att betala för lokaler som inte används och hur går det sen ? När börjar man riva ? När gör man som med Harads vårdcentral , att man manövrerar Överkalixpatienter till Kalix eller någon annanstans.
Det är med inte så lite sorg i hjärtat och en hel del ilska som jag konstaterar att det som jag lämnade en gång, en livaktig vårdcentral med fyra läkare, med en stor stab av personal som tog emot patienterna och de fick tillgång till den primärvård de var i behov av. Naturligtvis har invånarantalet i kommunen sjunkit sedan 1985, men det känns inte som om landstinget gör sitt bästa för att det här skall vara en trygg arbetsplats för personalen och inte heller en trygg verksamhet för den som kommer och är sjuk. I sommar har observationsavdelningen stängt en hel månad och akut sjuka hänvisas kvällar och helger till Kalix och Sunderby sjukhus.  Hur länge kan vi bo här nu när vi närmar oss den ålder då vi själva så småningom blir beroende ? Sover styrande politiker i kommunen eller ... jag kan undra om de är medvetna om vad som sker på den egna vårdcentralen. Om de själva befinner sig i en tillvaro där sjukdom och smärta finns någonstans långt i periferin så har de väl föräldrar och andra äldre släktingar som är eller inom en snar framtid blir i behov av sjukvård. Men det är som vanligt en stor del yta och en allt mindre del djup ...

söndag 8 juli 2012

odlarglädje 3

I slutet av förra sommaren drog vi upp våra gamla krusbärsbuskar som inte längre gav bär och som stod och skräpade och drog till sig en sorts gröna larver som vi jagade förgäves. -Jag ska ta dem till jaktstugan sa H . Jag skrattade mycket åt detta, men han var envis. Han skulle ge krusbärsbuskarna nytt liv på Lavasheden i en sandgrop. Vi åkte dit en regnig dag och han skottade ned dem.  Häromdagen åkte vi dit i regnvädret och han tog med sig en påse hönsgödsel och sa att han skulle göda krusbären. Döm om min förvåning när vi kommer fram och där står en frodig krusbärsbuske i sanden på tallheden. En liten bit ifrån hade också en risig gammal hansarosplanta fått nytt liv .... för mig liknade det trolleri, men för H något helt självklart.

odlarglädje 2

En av våra hittills få riktiga varma sommardagar tog Britt-Marie och Lennart emot oss i sin paradisiska trädgård. Av en måttligt stor villaträdgård i Antnäs har de skapat en magnifik växtlighet med små dammar med fiskar i, ståtliga träd, en stor mängd perenna blommor, mm mm. Allt är mycket kunnigt uttänkt med häckar som ger skydd åt även växter som annars inte trivs så bra på våra breddgrader, men här trivs de.  Lennart hälsar oss glatt med orden: -Här kommer trälen, men han ser ut som en ovanligt nöjd träl ...

odlarglädje 1

En kylig fredag för ett par veckor sedan åkte vi i minibussgänget på vår årliga utflykt. En i gänget hade fyllt jämna år så var vi skulle landa i slutändan skulle bli en hemlis, men  pratkvarnar som vi är lyckades vi avslöja slutmålet innan vi hann dit; nämligen Vassholmen utanför Kalix och teaterföreställningen Konsten att begrava en kärring.  Vårt första stopp blev hos Gretel och Bo Johansson i Kölmyrholm som där i ensligheten skapat en trädgård kring sitt hus med en mängd av vackra perenner, ett-åringar, växthus med prunkande tomater och här och där små installationer och sittgrupper. Det var imponerande naturligtvis, men jag kan undra när de hinner njuta av allt det vackra de skapar och när hinner de sitta ned och lyssna till vinden och humlorna ? Men det kanske inte är det viktigaste - det viktigaste är kanske att just skapa. Vinden blåste kall men på deras altan intog vi såväl marängtårta som jägermaister som en i gänget tursamt nog tagit med...och så gick färden vidare genom skogarnas skogar...