Jag har planer på att förändra den här bloggen eller göra en ny ... vi får väl se!

slutfört och rastlöst

Längesen jag skrev här. Sommaren har inte rusat förbi, men haft nog så bråttom till höst. Även om jag inte vill tro att det är riktigt höst ännu. Har bara sett en och annan gulfärgad björk och någon blomma i trägården som gulnat, men det beror nog mer på mitt vattnarengagemang, som brukar avta en bit in i augusti. Imorgon är mitt uppdrag slutfört med yrkessvenska där min elev gjort makalösa framsteg och särskilt då han ökade tiden på läkarmottagningen och vi drog ned på återkopplingsdagarna till 1/v nu i augusti. Känns lite tråkigt, men samtidigt helt rätt att sluta nu. Vi har ju blivit goda vänner och vi kommer att hålla kontakten även fortsättningsvis även om den inte sker i en lektionssal som vår som väl haft ett och annat att önska, men vi har funnit oss och när jag väl fick en bättre stol så har jag slutat gnälla.

Mitt påtande i växthus och övrig trädgård har inte haft likadana proportioner som t ex förra året. Det mesta har liksom skött sig själv p g a det ymniga regnandet särskilt i början av sommaren och nu skördar vi frukterna med att ta in våra egna tomater, basilika, sockerärter, persilja, sallad och stora mängder jordgubbar från ett förhållandevis litet tätt bevuxet jordgubbsland.  För mig är det och har alltid varit från tidigt i livet en enorm rikedom att gå barfota ut på morgonen och plocka in några salladsblad och tomater till frukost. Idag är det regnigt, kyligt så nu sker mycket jobb här inomhus - teaterföreningens olika föreställningar måste affischeras bl a och kylskåpet ser onödigt tomt ut. Sen som ett brev på posten kommer den här underliga rastlösheten; vad ska jag göra nu ? och med göra finns JOBB tryckt in i ryggmärgen hur jag än talar till mig själv om att jag nu tagit pension och bara skall ha ströjobb - jag lovade ju mig själv det. Men å andra sidan är man väl inte sämre än man kan ädnra sig. - Men naturligtvis kommer du att få fler uppdrag i höst, sa en kompis övertygande häromdagen - men hur vet hon det ?! Det är andra hösten som pensionär och den känns nästan värre än den första. Jag kikar in på friskolans hemsida och där ser jag hur allt rullar på med ny personal, säkert en hel del nya tag med ny ledning, precis som det skall vara och jag vill absolut inte tillbaka, men vart försvann de där intensiva, krävande, utmanande och tidvis riktigt lyckliga sju åren? Det är martyren i mig som nu slagit sig ned på min axel och gräver ned sina äckliga fingrar i min nacke - usch, fy, försvinn hemska figur!!! Det ordnar sig och mitt kontor sedan 1991 är ännu inte sorterat och städat ...

(Bildtext: En sång en gång för länge,längesen - en av sommarens begivenheter som jag redan nästan glömt bort här i rastlösheten - musikkvällen vid Brännvalls café tillsammans med Hjärtans Fröjd m fl.)

om att återvända

1985 lämnade jag mitt läkarsekreterarjobb på vårdcentralen. Jag ville jobba med andra saker i mitt liv, men det var inte helt lätt att lämna goda vänner, trevliga arbetskamrater, men jag ville vidare efter att ha funnits i yrket sedan 1966 då jag som blyg och oerfaren sjuttonåring började vikariera på röntgenavdelningen i Kalix. Ibland kan jag undra över hur vi klarade det Gun-Britt och jag, som kompanjonen hette, men med ett glatt humör och okuvlig vilja gjorde vi det. I  slutet av februari återvände jag till vårdcentralen för ett utbildningsuppdrag som pågår till i slutet av augusti. Jag har skojat en hel del om att "brottslingen återvänder till brottsplatsen" och det har varit riktigt roligt att komma tillbaka och träffa en del av de som fanns där  när jag lämnade 1985 - det är som om det var igår. Man bara fortsätter "samtalet"  där man slutade sist.  Jag såg också fram mot att återvända men ganska snart började jag fundera över hur jag kunnat tro att det skulle vara likadant som då jag slutade där. Hur naiv kan man vara ? Jag kom tillbaka till en nedrustning utan dess like. En till högst två läkare jobbar i sommar. Väntetiden är upp emot två månader för ett läkarbesök. Hon som är chef för vårdcentralen är hela sommaren i ambulanstjänstgöring. Hela f d distriktsvården med den omfattande verksamhet som bedrevs där på min tid är väck. Lokalerna gapar tomma. Det stora köket och den trivsamma matsalen är borta för längesen. Lokalerna står också de tomma. Alla lokaler ägs av Landstingsfastigheter och vårdcentralen betalar hyra  till dem för sin verksamhet och det är väl en av anledningarna till att distriktsvården knölats in på läkarmottagningen.  Hur länge kan man tänka sig att Landstingsfastigheter kommer att betala för lokaler som inte används och hur går det sen ? När börjar man riva ? När gör man som med Harads vårdcentral , att man manövrerar Överkalixpatienter till Kalix eller någon annanstans.

Det är med inte så lite sorg i hjärtat och en hel del ilska som jag konstaterar att det som jag lämnade en gång, en livaktig vårdcentral med fyra läkare, med en stor stab av personal som tog emot patienterna och de fick tillgång till den primärvård de var i behov av. Naturligtvis har invånarantalet i kommunen sjunkit sedan 1985, men det känns inte som om landstinget gör sitt bästa för att det här skall vara en trygg arbetsplats för personalen och inte heller en trygg verksamhet för den som kommer och är sjuk. I sommar har observationsavdelningen stängt en hel månad och akut sjuka hänvisas kvällar och helger till Kalix och Sunderby sjukhus.  Hur länge kan vi bo här nu när vi närmar oss den ålder då vi själva så småningom blir beroende ? Sover styrande politiker i kommunen eller ... jag kan undra om de är medvetna om vad som sker på den egna vårdcentralen. Om de själva befinner sig i en tillvaro där sjukdom och smärta finns någonstans långt i periferin så har de väl föräldrar och andra äldre släktingar som är eller inom en snar framtid blir i behov av sjukvård. Men det är som vanligt en stor del yta och en allt mindre del djup ...

odlarglädje 3

I slutet av förra sommaren drog vi upp våra gamla krusbärsbuskar som inte längre gav bär och som stod och skräpade och drog till sig en sorts gröna larver som vi jagade förgäves. -Jag ska ta dem till jaktstugan sa H . Jag skrattade mycket åt detta, men han var envis. Han skulle ge krusbärsbuskarna nytt liv på Lavasheden i en sandgrop. Vi åkte dit en regnig dag och han skottade ned dem.  Häromdagen åkte vi dit i regnvädret och han tog med sig en påse hönsgödsel och sa att han skulle göda krusbären. Döm om min förvåning när vi kommer fram och där står en frodig krusbärsbuske i sanden på tallheden. En liten bit ifrån hade också en risig gammal hansarosplanta fått nytt liv .... för mig liknade det trolleri, men för H något helt självklart.

odlarglädje 2

En av våra hittills få riktiga varma sommardagar tog Britt-Marie och Lennart emot oss i sin paradisiska trädgård. Av en måttligt stor villaträdgård i Antnäs har de skapat en magnifik växtlighet med små dammar med fiskar i, ståtliga träd, en stor mängd perenna blommor, mm mm. Allt är mycket kunnigt uttänkt med häckar som ger skydd åt även växter som annars inte trivs så bra på våra breddgrader, men här trivs de.  Lennart hälsar oss glatt med orden: -Här kommer trälen, men han ser ut som en ovanligt nöjd träl ...

odlarglädje 1

En kylig fredag för ett par veckor sedan åkte vi i minibussgänget på vår årliga utflykt. En i gänget hade fyllt jämna år så var vi skulle landa i slutändan skulle bli en hemlis, men  pratkvarnar som vi är lyckades vi avslöja slutmålet innan vi hann dit; nämligen Vassholmen utanför Kalix och teaterföreställningen Konsten att begrava en kärring.  Vårt första stopp blev hos Gretel och Bo Johansson i Kölmyrholm som där i ensligheten skapat en trädgård kring sitt hus med en mängd av vackra perenner, ett-åringar, växthus med prunkande tomater och här och där små installationer och sittgrupper. Det var imponerande naturligtvis, men jag kan undra när de hinner njuta av allt det vackra de skapar och när hinner de sitta ned och lyssna till vinden och humlorna ? Men det kanske inte är det viktigaste - det viktigaste är kanske att just skapa. Vinden blåste kall men på deras altan intog vi såväl marängtårta som jägermaister som en i gänget tursamt nog tagit med...och så gick färden vidare genom skogarnas skogar... 

löftet

-Har du glömt ditt nyårslöfte mormor ? frågar äldsta Hjärtans Fröjd, nybakade studentskan. - Jaha, vilket var nu det, undrar jag. - Att du ska prata mindre och lyssna mer... Jag sitter och orerar om hur trist det är när alla unga tjejer och äldre  med ljust hår nu måste vara kompakt svarthåriga. Att det är konstigt! Dottern och barnbarnet undrar varför jag hänger upp mig på sånt. - Men jag tycker så, ni får väl ha era åsikter, men jag tycker så. - Men varför blir du så upprörd, undrar dottern. Och återigen förstår jag inte vad hon menar, eftersom jag inte känner mig speciellt upprörd, bara uttrycker min åsikt. Det kan väl inte vara så illa att jag håller på att tappa - inte förståndet - men ramar och begrepp - jag kanske skriker fastän jag inte hör det själv, eller vad är det som händer? Studentskan berättar om vår nyårsafton när hon firade med oss gamlingar och då vi på TV hörde ett citat av Shakespeare: "You shall listen to many, and talk to few..." och att jag då sagt att det skulle bli mitt nyårslöfte, men att jag formulerade om det lite : Jag skall lyssna mer och prata mindre...  Men som sagt det hade jag glömt. Kan man ge midsommarlöften ?